DIX MINNS, NWT torsdag 10 december 1993
Humorn och eländet frodades sida vid sida
Under 60-talets rivningsepok försvann det gamla Blinkenberg. Jag minns hur jag under rivningen av bland annat Blinkenbergs-10:an tog med mig hagforskännaren Waldemar Thörne (1889-1968) för att få lite kringstoff när jag fotograferade. Fem äldre trähus samt en tjänstemannavilla efter Sahlinvägen skulle också bort. HSB planerade flerfamiljshus, men först skulle Riksbyggens radhus uppföras efter Skålviksvägen i nedre Sättra.
Waldemar var självfallet ledsen, men hade samtidigt inte så mycket till övers för de gamla brukskåkarna. Han hade upplevt för mycket fattigdom och elände på Blinkenberg i trångbodda lägenheter. Själv planerade han en bok om livet på Bruket. Den kom aldrig ut tyvärr. Därför kändes det angeläget för mig att återge en del av allt Waldemar berättade i min egen bok "Människor jag mött".
Trots misären i de stora barnfamiljerna frodades humorn och det var inte bara Såger-Olles skrönor man minns med ett leende idag. Många verkliga humorister bodde i de 14 trähusen på Blinkenberg, Erik Aspling till exempel. När han försov sig en morgon och mötte den barske ingenjören Danielsson på bruksgatan, så tog denne upp klockan och undrade om den "var sju på dagen".
Aspling var inte svaret skyldig: "Dä mått ho fäll vaar öm dä ä nö te klock!"
Eller Per Viklund, som sågade ved med vänster hand när en ingenjör gick förbi och spydigt undrade om Per var vänsterhänt: "Jo, men baar på den ene hanna. Sömma ä dä på bägg å ändå ä de påkösta…" Ingenjören gick snabbt vidare.
Och när Blinkenbergs-5:an brann ner den 2 april 1932 undrade den legendariske glädjespridaren Såger-Olle lite ironiskt under samspråk med major Folke på Bruket: "Får vi reparerat nu tro?" Och i samma andetag konstaterade han, att "det var pöss åt vägglössa!"
Barska ortsbor fanns det också som den hetlevrade doktor Sahlin. När sonen till den ene ägaren av varuhuset Frebe drabbades av svår tandvärk och var helt hysterisk i väntrummet hos bruksläkaren ilsknade han till och gav grabben en rejäl dagsedel. Syster Viola blev förskräckt och påpekade att det var Frebechefens son som fått örfilen.
"Det ger jag fullkomligt f-n i", röt Sahlin och drog ut tanden på den gastande gossen!
Att man inte fick elbelysning på Blinkenberg och Gärdet förrän 1914 har dagens generation kanske svårt att tro på. Men så var det. Och att en blivande statsminister, Per-Albin Hansson, fick dela vindsrum med Waldemar Thörne en augustinatt 1908 var måhända inte tillräckligt intressant för att rädda den röda brukskåken undan 60-talet rivningsvåg.