DIX MINNS, NWT onsdag 19 maj 1993
Då alla måste gå
Folk gick långa vägar förr utan att det var något märkligt med det. Fryksdalingar och klarälvdalingar vandrade på skogsjobb till Dalarna. Ekshäringen John Wiklund i Byn (1871-1968) till exempel kunde berätta om sin första dalatur.
Han och några kamrater startade en söndagsmorgon klockan åtta och gick fågelvägen österut. Klockan nio på kvällen var de framme i Äppelbo efter åtta mils svettig vandring.
Gänget hade med sig mat för åtta dagar. Färdkassan var mager och räckte inte för inköp under promenaden. Det var sommar och mycket varmt, så mot slutet av utflykten smakade inte förningen så värst gott!
Dagsförtjänsterna var inte speciella höga. John berättade inför sin 90-årsdag 1961, att han hade varit med och burit bräder i Hagfors för tio öre i timmen. "En har haft tur te få bra betalt", skämtade han. Varje morgon gick han förresten till Edebäck och därifrån åkte han tåg till Hagfors på en 5-öresbiljett. Bästa arbetsinkomsten hade man vid kraftstationsbygget i Stjärnsfors, en hel krona i timmen, men så lärde han också byggmästaren hur det skulle gå till ibland, för byggnadsjobb kunde John Wiklund.
Under brädgårdsarbetet i Hagfors träffade han ofta sågställaren Olov Eriksson, eller "Såger-Olle", som han kallades. Han var verksam på "Hyveln" och var en mycket rolig karl.
John var född i "Ynäs". Man var tio syskon och själv hade han nio barn. Under sitt aktiva liv sysslade han med både jord, skog, kolning, flottning och byggnadssnickeri. Han kolade bland annat på en liten ort ovanför Flisa i Norge, men måste först skaffa pass i Karlstad och sen bar det av över Charlottenberg. De tidigare kolarna hade misskött sig så illa att Wiklund måste riva isär hela milan. Detta hände år 1920. I Dalarna hade han och familjen vistats mellan 1902-1907. En gång åkte han spark på vintervägar från Venjan till "Ynäs". Ingen dålig åktur precis.
Den gamle hade mönstringen till beväring i gott minne. Många drog ut tänderna för att slippa mönstra in. En och annan for till Amerika! Men John infann sig till mönstringen i sockenstugan på Kyrkheden. Han gick hela vägen i rask takt, men kom ändå försent och var mycket sliten och svettig. På trappan stod rådmannen och undrade hur det var fatt med ynglingen.
"Jä ä så dålien, så jä vet int´öm jä ens örker gå in…"
Det blev omgående frisedel! Skäl: hjärtfel.
John kom också ihåg hur han som fyraåring tillsammans med en sexårig bror fick följa med gårdens piga att valla får. "Ve vall fåra så gött dä geck å piga satt på en kölbötten mä strömpbinninga å försökt te vall öss. Dä va nog litt varrer dä!"
Humor hade han den gamle hedersmannen. Och missionsförsamlingen tillhörde han i över sextio år.