DIX MINNS, NWT torsdag 15 april 1993
Gustaf Forsberg visste mycket om brukslivet
Förr i världen var brukssamhället Hagfors ofta insvept i en frisk kolmilsrök. Vid Ängfallheden förekom det mellan 60-80 milor och vid Sund ett 40-tal. Dessutom fanns det alltid en handfull milor vid nuvarande badplatsen Gata. Att hälsa på kolarna om kvällarna var ett omtyckt nöje. Direkt efter flottningen i Uvån drog man igång med milorna.
En som kunde berätta om allt det här och mycket annat intressant från gamla brukstider var f.d. skogvaktaren Gustaf Forsberg (1886-1970). Utombys skogsarbetare hade en barack vid Ängfallheden. Många huggare vandrade en mil till och från arbetet, tjänade en hundralapp i månaden på sin höjd. Lika mycket tjänade skogvaktaren. Då som nu fanns det också storhuggare, några jobbade i lyktsken. Karl Johan Magnusson från Björkåsberg var den främste av alla i skogen.
Gustafs far var med Hagfors grundare, ingenjör Atterberg, och stakade ut det nya samhället på 1870-talet. Gustaf själv började så småningom i järnverket och hamnade till sist på Sågen, där Såger-Olles bror Edvard var bas, nästan lika rolig han, men mindre omnämnd. Olle hade hand om hyvleriet och skärpning av handtrissor och sågblad. Bröderna hade mycket fyr för sig till stor glädje för den unge virkessorteraren Gustaf.
En gång när Edvard som vanligt rodde över Värmullen från Melltorp blåste det friskt. "I dag har du allt haft mä´ vär Edvard", sa kamraterna. "Joo, å dä ä enda gangen, fast dä blåst förstås rätt ôpp ifrå å ner", svarade Edvard.
Och om Olle berättade Gustaf mängder av glada historier. Till exempel när han skaffade två grisar och en bekant undrade om de växte. "Javesst, den ene ä dubbelt så stor som bägge två", sa spjuvern Olle.
1908 slutade Forsberg i järnverket och blev apterare, bland annat i Långav i Dalby. Efter skogsskola i Bjurfors 1910 inleddes skogvaktarbanan, ordinarie 1913 på Geijersholms bevakning. Det blev 53 bolagsår till sist! Han var också skogsbrandfogde, intresserad av skidföreningen och jaktvårdsföreningen, jägare förstås och stor muntergök, dragspelare och manskörssångare. Sönerna Per och Henrik följde efter i de musikaliska fotspåren. Som ung spelade pappa Gustaf mjölnardrängen i ett folklustspel. "Gick för fulla hus vareviga kväll en hel vecka!" Gustaf log åt minnet.
Förr hade hagforsborna roligt på "Rullan" norr om sjukstugan, en gammal kolbotten. Kallades också för "Bränna". Favoritplats för "lunser". Och i sångargrottan samlades manskörsångarna. Vid en subskriberad manskörshippa kom tenoren och Frebechefen Fredrikson trots att han inte anmält sig. En annan sångare Erik Thörne hade för ovanligheten inte sin trogna hund "Kroy" med sig. Fredrikson undrade var hunden höll hus. "Jo ser du, han har int´ lagt te, så han feck int´ gå mä", svarade Thörne. Gapskratt förstås.
Växlande
Historiernas mångfald kunde gamle skogvaktar´n. Förr låg ekshäringarna över i "knäppor" i Hagfors, dit de åkte arbetartåg från Edebäck. Konduktör Gräsberg ropade alltid ut stationsnamnen på måndagar: "Nästa Hagfôrs, hel vecka…"
De ständiga godstågväxlingarna vid Vinkelbron irriterade hagforsborna. Munvige Magnusson på Frebe suckade efter lång väntan: "Och så säger de att de är ont om växel!"