DIX MINNS, NWT torsdag 25 februari 1993

En herrgårdskusk fick frysa och slita ont

Förr i världen ringde alltid vällingklockan vid herrgårdarna klockan halv fem på morgonen. Då gällde det för de anställda att sätta fart, men i gengäld förekom ingen stress. En timmes frukost och två timmars middag hörde till. Klockan åtta på kvällen brukade arbetet vara över om man nu inte var kusk förstås. Det fick förre arrendatorn Per Viklund (1873-1964) i Gustavsfors i Gustava erfara.

När han var kusk hos bruksförvaltaren Anrep kunde det bli långa dagsverken. Anrep var skåning till börden och f.d. löjtnant, en barsk herre. Ofta red han ut i markerna och krävde då perfekt seldoning. Kusksysslan fortsatte Viklund med under jägmästare Fornander fram till 1917, berättade han för NWT-skrivaren inför 90-årsdagen i januari 1963. Han hade inte glömt något från ungdomsårens strapatser.

Kusken gjorde långa resor mellan Gustavsfors-Tyngsjö-Uddeholm. Ibland skulle det hämtas vid "eftermiddagståget" i Uddeholm. Det kom in till stationen vid 23-tiden på kvällen. Varför det kallades "eftermiddagståget" förstod inte Viklund. Vid sådana hästutflykter var han aldrig hemma före ett-två på natten.

Med 60 kronor i månadslön var det inte så lätt att leva. För att klara försörjningen hade han ett par kor vid sidan av kusktjänsten. Okristligt kallt var det ibland under långfärderna. Kusken kunde inte bädda ner sig i släden som resenärerna och det hjälpte inte att bylta på sig en massa klädesplagg, man frös ändå.

Fast inte förekom det någon så envist kylslagen vinter som 1963. Det var han tvärsäker på. 1942 var för all del svinkall, men då drev han herrgårdsarrendet. Det var han förresten skriven för under åren 1919-1943. Egentligen hans bästa tid tyckte den gamle.

Han föddes på Lillåsen i Emten, men tidigt flyttade föräldrarna till Harberg. 17 år gammal fick Per arbete i smältsmedjan i Gustavsfors. Dessförinnan var han med fadern i skogen, barkade och kolade. Det enda påtaliga minnet av en ganska enkel skolperiod var magister Åhs hurrilar. "Det mådde vi bara bra av", tyckte Per.

Uppiggande slagsmål

1894 gjorde han värnplikt på Trossnäs som alla andra pojkar i trakten. Under uppehållet i driften i Gustavsfors jobbade han vid massafabriken i Stjärnsfors och även i Munkfors. Innan smedjan slog igen helt i Gustavsfors fick han komma tillbaka en tid.

De gamla mästersmederna hade han i gott minne. Att vara smeddräng hörde inte till det lättaste, men ibland hade man faktiskt roligt. Sammanhållningen var fin.

Och på helgerna tog man en svängom och piggade upp tillvaron med ett och annat slagsmål! Det var inte så illa ment och poliser behövde man ju inte vara rädd för. I varje fall inte ute i skogsbygderna.