Artikel ur NWT torsdag 5 november 1992

Sven och Kurt bor grannar i Västanberg och jobbar som byggnadssnickare hos NCC med hela Mellansverige som arbetsfält, men den här gången bar det av vida längre. Ingen av dem tvekade att tacka ja när erbjudandet kom om ett fundamentjobb i den ryska fabriksbyggnaden. Tetra Pak har etablerat sig i Timashvesk i en befintlig större rysk fabrik, som anpassats till Tetra Paks behov.

Med alla instruktioner från ledningen i Sunne gav sig Ekshäradsgrabbarna ut på den spännande resan i österled. Hela åtta ton byggnadsmateriel hade de med sig, bland annat färdigbockad armering. Betongleveranserna blev enda problemet. Det var man beroende av på ort och ställe och ryssgarantin för snabba leveranser var inte precis den säkraste. Man kunde få vänta upp till ett dygn ibland.

För Sven och Kurt blev ändå den här månadslånga vistelsen på en rysk arbetsplats en både intressant och lärorik upplevelse.

- Vi ska aldrig mer klaga på förhållanden här hemma i Sverige, säger Kurt helt spontant.

Den ryska maten och hygienen blev ett av problemen för grabbarna. Efter tio dagar i följd med kycklingvingar och kall potatis till lunch började kilona rasa. Hotellduschen bjöd ibland på enbart kallvatten, nästa dag enbart varmt och någon dag kom det inget vatten alls ur kranen! Toaletterna ska man nog inte tala om, men man vänjer sig, tycker Ekshäradsduon.

Fabriksbyggnaden var imponerande, runt 32 000 kvadratmeter med plats för flera industrier, bland annat körde pakistanier wellpapptillverkning. De ryska jobbarna, som hjälpte till med montaget och som senare skulle ta över tillverkningen i de nya maskinerna, var intresserade av den svenska utrustningen även om inte alla hade den rätta jobbargnistan.

- De stod i en ring och tittade på när vi körde med vår motorsåg, trots oväsendet. Sågen väckte verkligen uppseende, mindes Sven.

Ryssarna bytte aldrig om på arbetsplatsen, jobbade hela tiden i kläderna de kom i till fabriken. Och många var de, men så gick det också åt tre man enbart för att öppna och stänga fabrikens stålgrind! Och alla jagade dollar. Rubelns värde sjönk katastrofalt efter varje lönetillfälle.

Ändå verkade det som om ryssarna var ganska nöjda med den nya tillvaron tack vare en ökad frihet. Man vågade tala klarspråk och eftersom Timashvesk ligger i ett jordbruksdistrikt fanns det ganska gott om mat, inte minst på marknaden. Grönsaker, druvor etc svämmade det nästan över av. Ändå kunde man gå i vissa affärer och bara hitta kex och lagerblad i annars tomma hyllor.

Allt var billigt efter svenska värderingar. Kurt klippte sig för 80 öre, men språket var förstås lite jobbigt. Utan engelsktalande tolkar gick det dåligt och förresten hade man inget större behov av att efter en lång arbetsdag ge sig ut på egen hand.

- Det vågade vi inte heller, en västerlänning lever numera ganska farligt på kvällarna. Det enda vi blev av med på hela tiden var annars bara en plasthink, berättar Sven.

Varken biograf eller teaterlokal såg de till på den stora orten, däremot var de inne i en imponerande katedral med otroliga inventarier. Sju kvällar i veckan var det dans på hotellet och ljudvolymen var förfärlig.

- Gick inte att föra ett samtal när vi åt. Orkestern kunde bara fem-sex låtar, sen körde de om från början, skrattar Kurt.

Bussresorna till och från jobbet tog tid, ibland körde chauffören långt ut på vischan med några gamla gummor. Det var ganska märkligt och faktiskt lite oroligt de första gångerna.

Men inte ångrar grabbarna från Ekshärad det här höstmellanspelet, fast skriv upp att det kändes skönt att få komma hem till familjerna igen!