DIX MINNS, NWT torsdag 29 oktober 1992
Ett stenigt "Småland" mitt i Värmlandsskogen
Småländska stenåkrar och stengärdsgårdar minner ju om forna tiders idogt slit. Visst hittar man ett och annat sådant minne även i de nordvärmländska jordbruksbygderna. 1960 gjorde NWT-skrivaren ett besök i Solberg, Ekshärad, på gården Stenåsen tre kilometer vid sidan av stora allfartsvägen. Efter en slingrande och vinterhal duktigt brant skogsväg mötte oss en rent småländsk miljö.
Stenar i mängd prydligt upplagda i en stor stengärdsgård. Och på förstutrappan välkomnade då 75-åriga Marit Nordlund (1885-1976). "Mari i böskan" var känd av alla. Hon och framlidne maken Gustaf hade haft ett fasligt slit innan man fick ordning på stället. Bara träd och buskar på tomten, därav smeknamnet, och att själva mangårdsbyggnaden fick namnet Stenåsen var ganska naturligt med tanke på all sten makarna fick bryta upp ur markerna.
"Mari i böskan" berättade att maken byggt både hus och ladugård, fast den senare först när man brutit tillräckligt med jordbruksmark. De var faktiskt gifta i 13 år innan det var dags att skaffa kor och klara sig på egna produkter.
Familjen ökade i rask takt, till sist hade far och mor åtta munnar att mätta. "Ongskrik å traser från möra te kvälln", för att citera Mari. Snabb i repliken var hon minsann och kom med dräpande svar på alla frågor.
"Bar sö i fang"
Hon föddes i Bränna. Naturligtvis fick hon hjälpa till att bryta sten, fattas bara annat. Och så var det djuren och den stora familjen, matlagning och lagning av kläder, på alla lediga stunder gick spinnrocken nästan varm. Stenbryteriet gav styrka. Det var inget ovanligt att se henne bära en "sö i fang" berättade en granne.
Några krusiduller med barnen var det inte, alla föddes hemma i stugan och naturligtvis fick de hjälpa till så gott de kunde, I köket läste "rustibussarna" läxor vid osande fotogenlampors irrande sken. Mest rädd var mor i huset att den livliga unghögen skulle välta en fotogenlampa och sätta eld på stugan. Ett av barnen dog tidigt.
När spanskan gick och husmor hamnade i sängen fick en av pojkarna göra färdigt ett storbak. I yngre år gillade Mari att ta en svängom på logen. "När ongan kom med några år emella tog det slut på harpospele och blev vaggviser i stället", skämtade hon.
Fast på gamla dar fick hon förstås hjälp av snälla grannar med både snöskottning och vedkapning, ensam som hon var på sitt Stenåsen med alla minnen från ett otroligt strävsamt liv helt i småländsk nybyggaranda!