Ekshäradsduon är ganska ensamma om sin konstart. Intresset för de naivt sköna motiven är i ökande. Tur förresten att nestorn Wallström inte lyssnade på pappans råd att "inte ge sig på den skiten". Ett petgöra med dålig förtjänst enligt fadern, kurbitsmålare även han liksom Ragnars farfar.

När så inte fjärde generationen Wallström ville ta vid gläds 86-åringen över att damfrisörskan Britta Edgren ägnar sig åt kurbitsmåleri och det med mycket stor framgång, bland annat en lyckad utställning i USA!

Både farfar, far och två äldre bröder var målare. Det var därför knappast någon tillfällighet att Ragnar Wallström på Kyrkheden i Ekshärad gick i samma spår. Idag är Ragnar 86 år och still going strong även om han inte så gärna klättrar i målarstegar, men penseln sitter ännu stadigt i näven. Och han gläds enormt åt att eleven Britta Edgren fortsätter hans kurbitsmåleri.

De två har just fullbordat ett uppdrag för församlingen, uppfräschning och sköna kurbitsmotiv i anrika prostgården från mitten av 1600-talet.

Prosten Gunnar Lindberg ringde Ragnar Wallström, som trots den aktningsvärda åldern inte tvekade att åta sig det intressanta uppdraget. Och naturligtvis följde Britta med. Damfrisörskan, som intresserat sig för möbelrenovering och framför allt kurbitsmåleri, är idag ensam i Ekshärad om att fortsätta Ragnar Wallströms kurbitstradition.

Intresset vaknade 1979 i samband med en kurs i gamla målningsmetoder. Britta var inte enda elev, men alla andra föll ifrån efter hand. Ragnar är idel rosor över sin elev och ålderskillnaden är inget problem.

- Vi kommer bra överens, men jag har varit så rädd att hon skulle tröttna, medger 86-åringen när NWT hälsar på under ett kurbitspass i gamla prostgården.

Britta Edgren lär inte tröttna i första laget även om hon inte ser något slut på beställda jobb. Själv varnades Ragnar av fadern. "Börja inte med den här skiten, då får du hôll på och tjänar ittna!"

Men Ragnar lyssnade inte. Redan i konfirmandåren börjar han så smått och på den vägen är det som sagt fortfarande, även om knäna säger ifrån ibland. Förr kröp man runt på golven utan knäskydd. Det sätter tyvärr sina spår på ålderns höst. Drygt 70 års målande har däremot inte satt några spår i det goda humöret.

Ragnar skrattar gott åt befängda ungdomsminnen och kluriga ekshäringar. Såna har det alltid funnits gott om säger han. Förr gick det också att komma över 1700- och 1800-talsskåp till hyfsade priser på auktionerna, femton till tjugo kronor var det vanliga. Idag handlar det oftast om fantasipriser.

Hur många skåp och andra möbler han renoverat under sin långa livstid kan han förstås inte komma ihåg även om minnet är glasklart. Däremot minns han med lite vemod att pappan sålde två Tinglöfsklockor till rektor Signe Borlind, som sedan skänkte den ena jättehöga klockan till kyrkan. Tinglöfklockorna är svåråtkomliga klenoder minsann.

- Far fick sextio kronor stycket av rektorn. Det var hemskt mycket pengar på de tiden. På senare år har Tinglöfsklockor sålts på auktion för uppåt 18 000 kronor!

Ragnar skakar på huvudet och ger den gamla prostgårdsdörren en extra släng med målarpenseln. Adepten Britta, som kommit långt över elevstadiet, visar NWT-skrivaren omkring i byggnaden med de vreda takbräderna och rejäla takbjälkarna. Hon har nyss fernissat golvet i storrummet och väggarna är schablonmålade med gamla kurbitsmotiv, sköna blomster och rankor. Det är ett omständigt jobb.

- Britta är nästan för noga. Det ska man inte vara när det gäller gamla motiv, tycker Ragnar som målar på frihand.

Och det gör också Britta fast gäller det två skåphalvor får man vara noga att motiven blir exakta, medger Ragnar. Kurbitsparet från Ekshärad har schabloner ända från 1700-talet. Dalamönstren är omtyckta, men Ragnars farfar använde sig inte av sådana.

Ragnars tre söner började också så smått med måleri, men gav snabbt upp. Tänkte kanske på farfaderns råd. Förr var det måhända också befogat med tre-fyra kronor i dagslöner!

Att lära sig marmorering och ådring efter gamla metoder är ett grannlaga jobb och kanske inte så populärt hos dagens yngre målare. Naturligtvis har Ragnar och Britta använt gammaldags limfärger. Gården återfår en del av sin glans från kyrkoherden Aveus tid på 1600-talet. Man vet att den uppfördes någon gång mellan 1654-1658. Handlingarna är borta.

Med AMS-bidrag har församlingen kunnat ta vara på det gamla kulturhuset, bland annat har man lyft upp det och byggt en ny grund inom den gamla för att inte förstöra det ursprungliga utseendet. Prosten Lindberg har också en del intressanta planer för prostgården.

Utställningshall är en tankegång som inte minst Britta Edgren hoppas blir förverkligad. Själv har hon förresten ställt ut kurbitsmåleri i USA och blev mycket uppmärksammad.