Skomakare Hedelins mor visste råd mot vargen

Skrämde iväg vargen med ett huvudkläde

Vargen Ylva, hennes framfart och slutliga öde är på sätt och vis en upprepning av historien. Både i Hagforstrakten och Ekshärad fanns det varg och björn på 1800-talet. Gamle skomakare Gustav Hedelin (1881-1975) i Våle, Ekshärad, kunde berätta. Hans mor mötte en varg på Hamraberget och skrämde iväg den illa grinande besten med sitt huvudkläde!

Hon slet helt enkelt av sig huvudklädet och slog det mot den överraskade vargens nos. En annan varg släpade med sig faderns hund, men när man "satte efter gråben släppte han bicka", berättade Hedelin för NWT-skrivaren inför sin 90-årsdag 1971. De här varghistorierna hade timat hundra år tidigare.

Väst på skogen vid Björklångsberg bodde en gubbe som i folkmun kallades för "Trollgubben". När vargarna i trakten plötsligt försvann sas det att den trolldomskunnige hade förpassat dem till Ryssland! Men björnarna blev kvar ett tag till.

Gustav Hedelin var en intressant människa med ett skiftesrikt liv. Han föddes i Busjöåsen i Västanberg och mellan 1906-1968 bodde han på Övre Kullen i Våle. De sista åren av sin levnad i Öjenäs. Redan som 8-åring fick han följa med fadern och de äldre bröderna på skogsjobb. Parveln skulle svara för rusthållet!

"Men det blev också fem res milved om dagen", påstod han. Skomakeriyrket lockade dock mer och efter gesällutbildning fick han mästarbetyg av den kände skomakaren Bengt Ahlgren i Norra Skoga. Blev så småningom egen skomakare i Busjöåsen. 1,50 för halvsulning och 5,50 för ett par kvinnfolkskängor räckte inte till för att klara familjens uppehälle och de moderna gummiskorna förstörde marknaden för skomakarna.

Gustav tog jobb vid sidan, sten- och träarbete, vägar och husbygge på Sättra i Hagfors, men skomakare förblev han till 86 år fyllda. Som gesäll förstörde han synen med sent nattjobb i dålig belysning. Han provade också på flottning i Hälsingland. Från barnaåren mindes han särskilt hur noga prosten Holmkvist var med att lära konfirmanderna katekesen från pärm till pärm. Ett tag funderade han på amerikaresa. Brodern Erik ville att Gustav följde efter. En bror hette Jon och var fruktansvärt stark, lyfte två 100-kilossäckar på en gång!

Från ungdomsåren tillhörde han nykterhetslogen och missionsförsamlingen. Till ålderns sena höst klarade han sig själv i sin lilla stuga, men de sista åren skötte dottern Karin i Öjenäs om honom. Och det bästa han visste var förstås att få språka om gamla tider, om skogens vilda djur och människornas hårda livsbetingelser.