DIX MINNS, NWT torsdag 9 april 1992
Han blev Lillåsens första hundraåring
Han blev den första 100-åringen på Lillåsens ålderdomshem i Hagfors. Karl Valdemar Birath (1881-1982) såg verkligen fram mot den stora dagen och brukade säga till föreståndarinnan: "Sen kan dä kvett!". Gjorde ofta och gärna långa promenader i stadscentrum. En gång skrämde han bort en folkilsken älg med sin stadiga promenadpåk!
NWT-skrivaren blev åsyna vittne förresten. Och missade en pangbild i rena förskräckelsen… Vid sjukstugeområdet uppehöll sig en älgko med två kalvar. Älgfamiljen skrämde besökare och personal, följde ibland efter in mot sjukhusentrén. Vid det här tillfället uppehöll sig älgtrion fredligt betande i grönskan på sjukhusets baksida mot Manasluttningen.
Det var middagsrast, soligt och fint. Personal och patienter gonade sig på solsidan, en och annan våghalsig - bland annat den utsända NWT-reportern - smög sig fram och fotograferade älgidyllen. Plötsligt anföll älgkon. Vitklädda biträden, sköterskor och läkare rusade mot skyddande ingångar, likaså NWT-skrivaren!
Klippte till älgen!
Då helt lugnt flanerande kom en 95-årig liten farbror längst sjukhusets promenadstråk. Hörde inte varningsropen och fortsatte på direkt kollisionskurs! NWT-skrivaren tvärvände och kutade tillbaka mot Valdemar, för det var förstås han. Älgkon var alldeles inpå oss, fnyste ilsket och studsade upp och ner.
Kan ni tänka vad Valdemar tog sig till? Han lyfte sin kraftiga käpp och drämde till över älgmulen samtidigt som reportern utstötte ett avgrundsvrål, som borde ha hörts ända till torget!
Älgkon tvärvände och försvann som ett skott upp i tallåsen allt medan uppskakad sjukhuspersonal hängde som klasar i sjukhusfönstren.
"Dä va väl ittna te å va rädd för", tyckte Valdemar.
Fiske och grisar för storfamilj
Han var full av historier, inte minst om fiske för det var en favoritsysselsättning. Valdemar växte upp i gamla Vaxstugan eftersom pappan var banvakt vid Åsheden. Elva personer samsades om det trånga utrymmet och att försörja en så stor familj med 40 kronor i månadslön var nog ganska jobbigt. Pappan var också trädgårdsmästare hos NKlJ-chefen. Familjen kom från Ransäter.
Kosten drygades ut med grisuppfödning och fiske. Valdemar började jobba på sömfabriken och hamnade så småningom i valsverket. Han slutade som reparatör. Förtjänsten blev bättre. Till Skogamarknaden tog man alltid ut förskott. Man var inte bortskämda med nöjen på Bruket precis.
I Stor-Ullen fanns det så gott om fisk att en del bumlingar hoppade över näten, påstod klurige Valdemar när han ofta hälsade på i stadshuset och drog "skröner" för den yngre fiskekompisen Henry Stjernborg, kommunalrådet på den tiden. Armarna räckte sällan till när de två diskuterade fiske!