DIX MINNS, NWT torsdag 23 januari 1992
Gula bussarna var Värmlands livsnerv
Hagfors (NWT). Diligenstrafiken i Klarälvdalen är ju en svunnen epok i likhet med NKlJ, men fortfarande i gott minne hos äldre ortsbor i dalgången från Råda upp till Långflon. De gula postdiligenserna hade premiär den 1 juli 1923 och 33 år senare var epoken över. 1956 övertog GDG ansvaret för gods- och persontrafiken.
Fortfarande är några av de första bussförarna i livet. Sture Ekengren i Edebäck kom in senare på diligensbanan och minns hur populärt det var att färdas med de gula postbussarna. På 40- och 50-talen var det ju inte så vanligt med personbilar och folk blev mycket beroende av busstrafiken.
Det var en avsevärd sträcka mellan Råda och Långflon, 15 mil, och dåliga vägar, men ändå en ren fröjd ibland att köra postbuss. Folk var så glada och vänliga och någon stress var det inte tal om. I Långflon hade man övernattningsrum.
Mjölk och folk
Diligenserna hade inte bara post och resenärer med sig, även en hel del gods, mjölk till exempel. Det kunde bli åtskilliga anhalter. Vid storhelger som jul etc dubblerades turerna.
Huvudpostkontoret fanns i Råda och där basade postmästare Brynolf Svensson, som intresserade sig mycket för postens historia. Han har lämnat över många intressanta pressklipp och bilder för framtida forskning.
När postorganisationen fördes över till Hagfors från Råda i mitten av 50-talet stod man med ett nytt svåravyttrat posthus i Råda efter branden. Opinionen och kommunfolket i Råda-Ekshärad hade lyckats driva igenom att postkontoret skulle vara kvar i Råda och inte överflyttas till centralorten Hagfors. Organisatoriskt blev det ett diskutabelt beslut.
Passagerare på flaket
Inför diligenstrafikens 25-årsjubileum 1948 berättade postmästare B. Svensson många lustiga episoder från tidigare år. Diligenslinjen var den äldsta kvarvarande i landet. Före diligenstrafiken kördes posten mellan Råda-Sysslebäck sommartid med lastbil, vintertid med häst och släde! Postlastbilen tog med passagerare placerade på lösa bräder bak på flaket. Alla satt helt fritt, även chauffören som på 20-talet hette K.J. Persson. Nio skakiga mil till Sysslebäck var kanske inte så roliga ibland.
Vanliga motorfordon klarade inte vintervägarna på 20-talet, utan men provade med traktorband och skidor! Det blev dock nödvändigt att i stället placera en plog framtill på diligensen. Avtal skrevs med Vägverket. När älven islades vid Fastnäs färjställe i N. Ny fick chaufför Persson uppdraget av postverket att för 100 kronor såga upp en isränna! En gång slet sig förresten färjan med buss och folk.
I början hade man två diligenser vardera med plats för 12 personer. Linjen utsträcktes 1925 till Båstad, 1927 till Långflon. 1924 hade man 6 381 passagerare, 1934 44 191, 1947 hela 181 142 resenärer på 12 bussar. Och 1956 tog som sagt diligensepoken slut i Postverkets regi. Saknad av många i Klarälvdalen!