DIX MINNS, NWT torsdag 14 november 1991
En landsbygdens eldsjäl
Hagfors (NWT). Han var en ovanlig representant för den ofta bortglömda landsbygden, eldsjäl i vattenfrågor och kyrkliga spörsmål, kommunalt engagerad, påläst och mångkunnig. Dessutom vältalare och utrustad med ett fantastiskt minne. Det handlar om Valfrid Eriksson i Emtbjörk, Edebäck (1883-1965).
Valfrid föddes i Amnerud i Dalby, men kom som helt liten med sina föräldrar till Emtbjörk. Från 1910 var han verksam som inspektör i försäkringsbolaget Balder. Valfrid på sin cykel på inkassofärder runt om i Ekshärad blev en välkänd och omtyckt profil. Under några krigsår representerade han förresten bolaget i Uppland.
Tidigt intresserade han sig för politiken, tillhörande både kyrko- och skolråd, var även vice ordförande i kommunalfullmäktige, men när majoriteten envist krävde en bredspårig järnväg upp genom Klarälvdalen i stället för en smalspårig fortsättning på NKlJ-banan från Edebäck ledsnade Valfrid på kommunalpolitiken. Och någon järnväg blev det som bekant inte heller!
Minnesstenen kvar
Kvar uppe i Tönnet finns bara en minnessten rest av en besviken bolagsföreträdare med den talande och ironiska texten: "Här vila förhoppningarna på Inlandsbanan".
Eftersom Valfrid, hans hustru Maria och fyra barn bodde i en liten stuga alldeles intill Klarälven var familjen ofta utsatt för dess nycker i översvämningstider. Det svåra året 1916 gick vattnet upp ända till andra fönsterrutan minns dottern Stina, tidigare föreståndare för Bellmansgården i Ekshärad.
1931 var också ett besvärligt översvämningsår och då kom pappa Valfrid med i invallningsföretaget mot Klarälvens översvämningar. Tillsammans med prosten Ludvig Krook och andra intresserade lade han ner mycket arbete. NWT-skrivaren hade många kontakter med Valfrid på 40- och 50-talen.
Till sist lyckades man få bygga skyddsvallarna. En ödets ironi förstås att främsta entusiasten Valfrid Eriksson och hans stuga hamnade utanför vallen! Stugan låg för nära älven…
Själv minns vi att Valfrid propagerade för höjning av vägen i stället för en jordvall, som skulle ge markägarna extra bekymmer med underhåll. Här slog man back bland politikerna på Kyrkheden. En förbättrad väg på östra sidan älven innebar risk för att trafiken gick affärscentrat på motsatt sida förbi! Så det fick bli en jordvall.
Flera ortsbor befarade förresten att en ökad biltrafik skulle störa körslor med häst och vagn!
1959 vid den svåra översvämningen drabbades förstås familjen Eriksson igen liksom en stor del av Klarälvdalen, men vallen höll. Översvämningen medförde att Valfrid inte kunde övervara äldste sonens studentexamen i Uppsala. En stor besvikelse!
Dottern Stina berättar en lustighet från hans kyrkliga engagemang. Prosten Krook sökte Valfrid på telefon för snabbuppvaktning hos ecklesiastikdepartementet om pengar till kyrkorestaureringen 1927. Valfrid på inkassorunda kom cyklande med en nyinköpt bagge, som mor Maria i all hast fick ta hand om när maken ilade vidare per tåg till kungliga huvudstaden!