Ett släkte för sig

Hagfors strävsamma körkarlar

Hagfors (NWT). De gamla körkarlarna i Hagfors var ett släkte för sig. Äldre ortsbor har säkert många minnen av de här strävsamma människorna och deras hästar. På Hagfors gård, eller Knölen som man sa till vardags, fanns både stall, ladugård och uthuslängor. Allt fick lämna plats för nuvarande IOGT-NTO-gården Fasaden och dispensärs- samt apoteksbyggnader.

Rättaren på "Knörn" Olof Jonsson var en vida känd herre och hade mycket att bestyra. Sonen Karl blev hjälprättare och sedermera förman i verket. Per och Manne och den gula märren Lena var välkända på Knölen, likaså en annan körkarl Janne i Dalkarlstorp, pratsam som få. Och prata ville också Gubben Nord. Om de här figurerna hade bland annat Hagforskännaren Jeoorj Larsson mycket att berätta.

En annan körkarl var Henning med "hållplats" vid nuvarande kursgården. Han körde gods åt järnvägen och gick för det mesta bredvid hästen. En försynt och snäll människa. Ingen kunde rubba hans goda humör.

NWT-skrivaren minns kanske mest Sven på Täppa, en liten stadig bit med spjuvern bakom örat och glimten i ögonvrån. Sven Svensson var egentligen namnet, men Täppa fick ersätta Svensson! När han lunkade fram med sin gamla häst och umgicks med mötande allmänhet kunde man bereda sig på många lustigheter.

"Säj ittna pöjker, då stanner hästen", var ett av favorituttrycken när han mötte ungdomar som ville skämta och prata med Sven. 84-årige f.d. frisören Karl Grundström minns många sådana möten. När Sven fyllde 85 år 1955 fick vi äntligen en liten intervju. Han berättade bland annat att han var född i Motjärnshyttan och fem år gammal fick han traska de sex milen till Vågbacken utanför Hagfors.

Yrkeslivet inleddes i hyttan i järnverket. Sen blev han mjölkkörare mellan Uddeholm och Hagfors, arrendator på Täppa 1907 och köpte stället i slutet av 1920-talet. De 85 åren till trots gav han sig knappt tid att berätta färdigt, potatislandet väntade! Att den nya genomfartsvägen skulle gå rakt över ägorna som han med stor möda odlat upp grämde hårt. Och så var Sven ledsen över att snart tvingas göra sig av med sin gamle trogne dragare. "Sven på Täppa tycker bäst om att åka efter häst" skaldade läraren Hilmer Nordmarker.

Lasse på Slakteri var en annan bekant figur i körkarlssläktet. Gustav Robert Persson var han kristnad till, född i Gåsborn och kom till Hagfors 1919 från Vansbro. Det var slaktare Karlsson som gav honom namnet Lasse och hästen hette Putte. Egentligen började Lasse som vaktmästare på brukshotellet, dessförinnan jobbade han i skogen. Slutade på brukets yttre avdelning. En glad och vänsäll människa. Och om alla de här körkarlarna går förstås stolliga historier.

Inte minst om "Erkson på Knörn", Julius Eriksson, som dog 1948 och som provade på lite av varje, båtkarl, rallare, godskörare. Dessutom var han brandkusk och då gick det undan!