DIX MINNS, NWT torsdag 13 juni 1991

Schultén hyrde ett bolagstorp i Gumhöjden, Knappstad; högg i skogen och satt brandvakt i ett bevakningstorn vid Vålbergsrös, när den första kontakten knöts. En kaffekorg med hembakt banade vägen för ett helt annorlunda reportage än den tänkta storyn om skogsbränder. Mot förmodan inbjöds NWT-skrivaren till torpbostaden dit annars bara jägmästaren och skogvaktaren enligt uppgift hade tillträde.

Det blev en upplevelse. I det stora köket var en huggkubbe placerad mitt på golvet, där låg nyspäntad björkved för den stora spisen. Schultén röjde undan tallrikar och matrester på köksbordet så att vi kunde bre´ ut intervjublock och kamerautrustning. Där fanns också skrivdon och ett stearinljus. En uppslagen bibel förbryllade.

"Jag har en skriftväxling med biskop Borgenstierna om teologiskan spörsmål. Jag håller nämligen inte med om del slutsatser biskopen drar i sina skrifter", förklarade vår värd.

Och berättade sen sin fantastiska levnadshistoria. Uppväxt i Stockholm där fadern hade en av huvudstadens största manufakturaffärer, ett bekymmerslöst liv i glada ungdomsgäng. Från en fönstersmyg plockade Schultén fram ett inramat foto med en rad prydliga unga män i seglarmundering på en stor elegant båt.

"Där står bröderna Jakob och Marcus Wallenberg, där står jag själv och där står…" och så räknade han upp kända namn ur dagens finanssocietet!

Undra på att NWT-skrivaren blev förstummad, inte minst med tanke på den omgivning vi befann oss i. Så småningom föll emellertid puzzelbitarna på plats. Efter "det ljuva livet" kom det till en vändpunkt, 30-talskris. Herbert fick chansen att göra nytta för sig hos bland andra fröken på Huseby, Florence Stephens. Det blev något slags förvaltarjobb.

"Jag var egentligen frökens fåraherde", skrattade han. Han var förresten kunnig på pälsdjursuppfödning och provade också på den branschen. Fröken på Huseby kom ju sedermera under förmyndarskap och vägarna skildes. 1949 hamnade Herbert Schultén i Gustava.

Någon skogshuggare var han självfallet inte, det gick väl till husbehov måhända och förtjänsten drygades sen ut med tornbevakningen. Många ensamma dagar, ända upp till sex veckor i ett streck. Men Herbert trivdes med ensamheten. Och ville för allt smör i Småland inte återvända till Stockholm och sitt gamla ungdomsliv!

Med åren blev han också mer och mer intresserad av väderfenomen. Vad han inte visste om vädersolar och vädermånar var knappast värt att veta. Vi blev goda vänner och bilden av en biskopsbrevläsande f.d. fåraherde vid köksbordet i Gumma fanns på hedersplats på ålderdomshemmet i Geijersholm, där Herbert Schultén så småningom slutade sina dagar.