Johannes var en mytomspunnen människa, ett original i verserad tappning, språk- och poesikunnig, skogshuggare och eldare, säkert med ett helt annorlunda yrkesförflutet. Slutade sina dagar på Lillåsens ålderdomshem över 90 år gammal och fortfarande med en dimhöljd bakgrund. På senare år tog han för vana att inför varje jämn födelsedag ta ut flyttningsbetyg för att slippa pressens uppvaktning i notisform!

NWT-skrivaren blev bekant med Johannes på tidigt 40-tal via en gemensam bekant, platschefen för Kooperativa charkuterifabriken Inge Persson. Han hade ordnat så att Johannes fick ansvara för panneldningen i fabriken. När det var svinkallt vintertid hände det att Johannes låg över i sitt pannrum. Det var inget märkvärdigt med det.

Hans lilla Friggebod-inspirerande bostad i Björnängen om ett enda pyttelitet rum var dåligt isolerat och ofta frös vattnet i tvättfatet till is. När vi hälsade på hos Johannes brukade han uppmana oss att "lyfta upp fötterna från golvet, för där drar det kallt!"

Dessförinnan bodde Johannes på ungkarlshotellet på Blinkenberg.
När han stekte sina enkla måltider osade det förstås lång väg till missnöje för andra överliggare. Till sist lyckades de förmå Johannes att flytta under förevändning att det "kommit in löss" i fastigheten…

Johannes klagade aldrig över sin enkla lott, måste ha varit utrustad med "plåtmage" för att klara den annorlunda meny han inmundigade. Härsken föda fanns inte i hans vokabulär! Om det finns historiernas mångfald. Och inte var han som sagt särskilt meddelsam om sitt privatliv. Ryktena påstod att han haft en hög tjänst inom postverket och förbigåtts vid någon utnämning, känt sig djupt kränkt och lämnat det trygga borgerliga livet bakom sig.

Hur det nu var med den saken är fortfarande lika ovisst. Däremot står klart att Johannes Pettersson var en bildad man, kunnig i många språk. Hade på sin tid aftonkurser på bruket i tyska och engelska. Hjälpte folk tillrätta, var inte ovetande i latin, gjorde översättningar och visste att uttrycka sig verbalt. Hans besvärsskrivelse till hälsomyndigheten i Hagfors när de försökte få honom att flytta från sin hälsovådliga bostad är en fantastisk läsning i sin juridiskt riktiga språkform. "Ingen må störa eller låta i hans hus…"

Och Johannes fick bo kvar ända tills en uppmärksammad rånhistoria 1958 satte stopp för vidare boende i den lilla stugan. Det hade ryktats om att den gamle hade gott om pengar. Vad man vet om honom är att han var född i Västerbotten 1877, hade haft någon slags sändebudsuppdrag i dåvarande Petersburg i Ryssland, kom till Hagfors från Stockholm och blev skogsarbetare i Ullen. I huvudstaden hade han bott i samma hus som Hjalmar Branting berättade han.

För sina få vänner höll han långa utläggningar om litteratur, 1800-talsskalden Gabriele d´Annunzio visste han allt om. Och inför 90-årsdagen släppte han plötsligt på skyggheten, inbjöd NWT-skrivaren till bildtagning iförd två slipsar! Ville vara extra fin. Och bild blev det men ingen intervju. Johannes levde nu i sin egen lilla okända värld!