DIX MINNS, NWT tisdag 26 mars 1991

Långt innan allt det här hände så gick debattens vågor jättehöga om den blivande staden och dess framtid. Redan 1943-1944 talade man om en ändring av den ganska stelbenta municipformen från 1939, men kriget pågick.

Vid samlingsregeringens besök i Hagfors i februari 1945 - Tage Erlander var med som statssekreterare - snuddades också kring kommunändringsfrågan. Man hoppades faktiskt bli köping eller stad redan 1948 för att slippa kollision med nya kommunindelningen 1950.

Och som det sedan debatterades efter kammarfiskal Jan Hugnes tre alternativ:
1) municipgränsen, 2) dito med Torsby-Haftersbol, 3) även Uddeholm inkorporerat.
I början lutade många åt ettan, men gick snart över till det tredje alternativet eftersom man fruktade att Uddeholm skulle bli ett nytt Djursholm.

På FCO-möte, nämnd- och fullmäktigesammanträden, offentliga debatter och kommunalstämmor blev dragkampen mellan tvåan och trean stenhård. Utredaren hade förordat tvåan och köping. Stad var emellertid de flesta ense om, men sen voterades och argumenterades det för och emot. UHB ville ligga inom Råda kommun, disponent Nils Danielsen ansåg det annars ekonomiskt orättvist mot moderkommunen.

Kommunalmän som C.J. Nilsson, Yngve Eklund och August Eklund m.fl. pläderade liksom majoriteten för trean. Det skrattades hjärtligt när August råkade felsäga "klass två…". Landstingsmannen Gustaf Nilsson menade att Råda givetvis borde få ersättning om de blev av med Uddeholm.

Fredrik Åström hade inget emot tvåan och Edvin och Sven Holm satsade under livliga protester på ettan som ett smidigt alternativ, tillstyrkt även av f. Municipalordf. F.J. Ånman. Fullmäktigeordf. Hjalmar Eriksson tvivlade på att Hagfors hade råd med både stadskamrer och borgmästare.

Den märkliga röstutgången blev ja till alternativ 3 från municipal- och kyrkofullmäktige samt kommunalnämnden, ja till alternativ 2 från kommunfullmäktige med voteringssiffrorna 19-15. Och vid de slutliga kommunalstämmorna sa man ja till tvåan i Råda, ja till trean i Hagfors.

Köpmanna- och hantverksrepresentanter som Ragnar Jonsson, Einar Fridberg kämpade hårt för trean. Till sist sa kammarkollegiet 1949 att alternativ 2 var bäst, likaså stadsform i stället för köping. Ändå en liten seger för alla de som hade förespråkat trean. Den nya staden hade runt 6.000 invånare nyåret 1950.

Och som det stadsfestades! Med invigningstal av landshövding Axel Westling, jättefyrverkeri, gratis korv och glögg till de nya stadsborna - det gick åt 8.000 korvar på natten - och i ett trångt församlingshus avlöste hyllningstalen varandra. Bland alla prominenta gäster såg men också lokala kändisar som 88-årige spelmannen och Hagforsvalsens upphovsman Carl Jansa Björklund, som var med när första spadtaget togs till järnverket. Stans äldste 92-årige Niklas Pettersson däremot orkade inte möta upp tyvärr.

Och det kom en massa telegram, bland annat från kungen Gustaf V och stadsminister Tage Erlander. Sen gavs det konsert med uppförande av tonsättaren Curt Atterbergs mäktiga kantat Järnbärarland - hans far hade byggt järnverket 1873!

I fackeltåget till torget gick mängder av ortsbor. Polisen uppskattade att runt 10.000 människor fanns på plats framför tribunen. Musikkåren spelade under Helmer Erikssons ledning, scouter paraderade. Fullmäktigeordföranden Stig Westberg välkomsttalade och påminde om att "Rom inte byggdes på en dag". Det fattades mycket i den purunga staden minsann.

Före tolvslaget läste Henrik Persson järnbruksarbetarens Nils Nilsson vackra prolog "Sången om Hagfors". På tribunens fond strålade inskriptionen "Hagfors stad 1950" när tolvslaget förklingade. Folk jublade och applåderade och landshövdingen höll ett inspirerat sent nattal samt förklarade staden invigd.

Fanfarer, unisont "Ack Värmeland", leverop och nationalsång. Avrundat fram på kvällskvisten med nyårsrevyn "Staden kring Bågen" och dans till Lasse Nilssons eminenta orkester på Folkan.

Se, det var ett nyårsskifte att minnas!