DIX MINNS, NWT torsdag 31 januari 1991

Han kunde förmodligen ha gått lika långt i den politiska karriären som gode vännen och sedermera talmannen Fritiof Thapper, men ödet ville annorlunda.

Waldemar lämnade industrijobbet och blev hälsovårdstillsyningsman på bruket. Redan vid 6-årsåldern "knäckte" han extra som passpojke på dåvarande sömfabriken. Det var ganska vanligt. I unga år reste han också vida omkring som politisk agitator, delade ordförandeskapet på Metallkongresserna i Stockholm med Thapper och låg ofta i fejd med UHB-disponenterna. Hans måleriska tal imponerade, helt spontana utan manuskript. Arbetarpojken hade verkligen talets gåva.

Våra kontakter var goda och resulterade i en läsvärd serie om det gamla Hagfors i NWT. På den tiden sågs det kanske inte med blida ögon att Waldemar medverkade i en borgerlig tidning, som med tiden blev störst på bruket. Waldemar gav också tips om lämpliga intervjuoffer och NWT-skrivaren minns alldeles speciellt en träff med en gammal Lillåsentrio 1963, fem år innan Waldemar gick bort.

Det var Såger Olle-mågen Albert Sundkvist, 93, Hilma Flodman, 93, och Emanuel Wikström, 89. Albert och Hilma var liksom Waldemar gamla blinkenbergare. Och årsbarn med Bruket. De hade mycket att berätta. 5-6 barn var medeltalet och då kunde en del familjer till och med samsas på ett gavelrum! I Blinkenbergssjuan bodde 90-talet personer, varav två 11-barnsfamiljer i enrummarna! Agitatorn Per-Albin Hansson fick vid besök 1907 logi på vinden i åttan!

Hilma arbetade hos ingenjörsfamiljerna på bruket. Arbetstiden varade från 5 på morgonen till 12 på natten många gånger. Matlagning, städning, klädsömnad - ordnad arbetstid var det aldrig tal om. På den tiden gjorde 10-åringar skift i järnverket. Waldemar berättade om åtta timmars verksjobb, åtta timmars vila och sen jobba igen. Ovanpå allt även konfirmationsläsning!

Emanuel hade nio öre i timmen när han var med och byggde upp Gärdetområdet på 1890-talet. Att få ihop slantarna till en kostym gav mycken arbetsmöda minsann. Men så hade man förstås ingen bil att slösa bensinpengar på, inte ens cykel. De första cyklarna i Hagfors ägdes av den världsberömde stålblåsaren Niklas Pettersson, bodbiträdet Karlsson på Frebe och rektor Hedrén, spänstfenomenet.

Söp och slogs gjorde man emellanåt, mest "vänskapligt". Hilmas man var en tid fjärdingsman. Utombys verksjobbare låg över i "knäpporna" och det hände att folk bodde i stora familjer i enbart ett kök, men ändå tog emot inneboende för ekonomins skull. Folk hade också ofta både ko och gris. Hela Blinkenbergsparken blev ett enda illaluktande ladugårdsgärde. Sedermera sanerat genom doktor Ivar Elliots försorg.

Albert berättade stolliga historier om sin svärfar Såger-Olle, brukets rolighetsminister, om den arbetssamme faktorn Jan Månsa på Knölen, som nog "gjorde 30 personers jobb" efter dagens mått mätt. I köken hängde paltbröd och hackkorv i taket. När tanterna sopade stod dammet i högan sky. Vem tänkte på det, inte ens den blivande hälsovårdsmannen Waldemar!